Efter förra årets glädjerus kändes det enkelt och roligt att ta sig an varvet ännu en gång. Jag känner att det som verkligen gjort mig till en bättre löpare de senaste åren är Lejonbragden. Det jag lärt mig genom dem är att springa på ett bättre sätt, mer fokuserat på att göra något som känns bra här och nu och med mycket mindre distraktion av tider och hastigheter. Därför kände jag mig ganska säker på att jag skulle bli nöjd och ha ett trevligt lopp, trots att jag sprungit relativt lite och trots att väderprognosen pekade på strålande sol och rejäl värme. Den mindre mängden löpning berodde till stor del på en ledsen vänsterfot som lyckligtvis verkade bli fullt återställd någon månad innan varvet. Jag höll igång med andra typer av träning, men det blir ju ändå alltid en liten osäkerhetsfaktor när man inte kommit ut på så många långa löprundor.
Hur som helst var jag riktigt peppad inför loppet, speciellt efter att jag sprang Trailvarvet igen och dels hade en väldigt skön löpupplevelse, dels fick syn på den nymålade blå linjen. Allt kändes bra när dagen grydde, varm och solig, och jag ägnade förmiddagen åt frukost i solen, sköna milda tävlingsnerver och milt funderande kring vad och hur jag borde äta timmarna innan loppet. Enkla och snabba kolhydrater känns ju bra inför ett lopp, och det slog mig under frukosten att jag inte har mycket av den varan hemma nu när jag mest dricker måltids-shakes. De är mättande och välbalanserade, men inte den där snabba energin jag ville ha just där och då. Inför flera varv har jag haft med en pastasallad att småäta av inför loppet, men det fanns inte i lager i år. Istället improviserade jag ihop en liten risotto på ris, röda linser, svampbuljong och en god dos vitlök.
En lång dags färd mot lopp
Jag gav mig själv nästan två timmar att ta mig till starten. Kollektivtrafiken är bästa sättet att ta sig dit, och även om det brukar vara rejält fullsatt och gå långsammare än en vanlig dag är det mycket smidigare än alternativen. Dessutom har jag turen att bo ganska långt ut på en linje som går hela vägen till Slottsskogen, så det fanns till och med goda chanser till sittplats. Glad i hågen packade jag mina saker, vandrade ner till hållplatsen och klev på en vagn tio minuter tidigare än den jag planerat från början.
Vi hann nästan fyra hållplatser innan det blev problem. Framför oss stod en vagn still, kom inte iväg från hållplatsen och blockerade därmed oss och alla andra vagnar på sträckan. Vår förare informerade om att servicepersonal var på väg och att han trodde det skulle vara löst inom ett par minuter. Under tiden gjorde han det underbart smarta draget att öppna alla dörrar så att vi fick in frisk luft. Någonstans här passerade dagens temperaturtopp, och att tillbringa den i en vagn stående i skuggan med vidöppna dörrar var nog bland det bättre man kunde göra. Ja, förutom osäkerheten kring när man skulle komma till start då. Jag överlade lite med löparen bredvid mig (en annan bonus med att åka kollektivt till varvet är att man helt plötsligt spontanpratar med vilt främmande människor) och vi kom fram till att det inte var någon större idé att göra något annat än sitta kvar och vänta. De spårvagnaslinjer som gick till Slottsskogen passerade allihop samma sträcka, så vi skulle behöva gå en bra bit och göra en massa invecklade byten med bussar och annat för att komma fram på annat sätt.
Alltså satt jag kvar, milt nervös, och väntade. Föraren hade rätt, det gick faktiskt ganska fort. Servicefolket kom inom tio minuter, och sedan tog det nog inte mer än ytterligare fem innan vagnen framför var tömd och vår rullade fram till hållplatsen.
Tyvärr fick vår vagn någon sorts problem och blev stående på precis samma fläck som den förra när vi skulle vidare. Jag kan ju inte låta bli att undra om det finns en bit spår eller ledning med väldigt dåligt inflytande just där. Hur som helst hade inte servicepersonalen hunnit långt, så vi tömde vagnen, packade in oss i den rejält välfyllda vagnen bakom och hoppades på det bästa.
Jag tror nästan jag höll andan när den skulle starta från hållplatsen, tredje gången gillt! Och det fungerade! Sedan rullade vagnen som den skulle, långsamt och fullpackad, och för att göra en lång och händelselös histora kort kom jag till starten och lämnade in min väska sådär tio minuter före start istället för en knapp timme före som jag hoppats. På sätt och vis precis rätt mängd marginal, men det hade såklart varit skönt att hinna andas och fokusera lite mer. Nåja, efter att ha halvsprungit från hållplatsen till start var jag i alla fall helt lagom uppvärmd. Det var soligt men inte stekande, uppvärmningsmusiken pumpade, stämningen var härlig och jag önskade bara lite, lite att jag hunnit gå på toaletten en gång till.
Iväg
Som jag skrev innan har Lejonbragden verkligen gjort mig till en bättre löpare, och en viktig del i det är att inte chansa så mycket. Spring och gör det som känns bra i stunden, men ta inga genvägar eller stora risker för att kanske bli två sekunder snabbare på slutet. I år var den stora saken på den fronten förstås vätskekontrollerna. Jag dricker så gott som aldrig under mina vanliga löprundor, men jag vet hur jobbigt det kan bli om jag blir lite för varm och lite för törstig med fem kilometer kvar. Så i år drack jag på alla kontroller fram till Nordstan, ganska jämt fördelat mellan vatten och sportdryck. Varje gång jag tog vatten hällde jag över mig ungefär lika mycket som jag drack, och jag tror att jag sprang igenom alla vattenridåer som fanns längs vägen. En trevlig sak jag noterade var att vätskekontrollerna inte saktader ner totaltempot nämnvärt, jag höll samma takt de kilometrar som innefattade vätska som de som inte gjorde det.
Tempo
I år startade jag i grupp sju, att jämföra med grupp sist-minus-två eller vad det var förra året. Det gjorde en del skillnad i hur trångt det var längs banan, men kanske inte så mycket som jag väntat mig. Jag låg fortfarande långt ut till vänster mest hela tiden (regeln är att man håller till höger om man springer lugnare och till vänster om man vill passera) och där kändes det ungefär lika trångt på de smalare sträckorna. Sedan blev det nog mer luft på bredare partier, och det fanns nog oftare mer plats längre till höger, men det blev sällan speciellt bra för någon när jag gick längre till höger för att minska trängseln. Jag är rätt säker på att jag springer ojämnare tempomässigt bland såhär mycket folk än annars, men jag vet inte om eller hur det påverkar slutresultatet. Å ena sidan är det ju lätt att tänka sig att jag skulle prestera som allra bäst med öppet spår för att jag då kunde sätta tempot helt själv. Å andra sidan gör de här rycken och tempoväxlingarna att jag upptäcker att jag kan rycka och höja tempot, och jag skulle inte bli förvånad om det gör att jag också springer lite snabbare i snitt. När jag springer helt själv sätter jag nog främst ett tempo som jag känner håller i längden, och då gör jag sällan några ryck som kan få mig att upptäcka ett högre tempo som också håller.
Krämpor
När jag sprang Trailvarvet tidigare i veckan blev jag andfådd på ett klassiskt sätt som gjorde mig glad, just för att det var så klassiskt. Jag vet vad det betyder att bli andfådd på det sättet, jag vet hur jag hanterar det och att det inte är någon fara. Och sist men inte minst betyder den andfåddheten att hela resten av kroppen är i takt och har all kraft och energi den behöver. Strax efter Älvsborgsbron träffade jag på en annan trygg och bekant klassiker: jag fick håll! Jag minns knappt när det hände sist, men jag vet att det fungerar att knyta motsatt hand och tuffa på, och, återigen, det betyder att allting annat rullar precis som det ska. Jag tror inte det tog ens en kilometer innan hållet släppte, sedan var jag fri från krämpor hela vägen in i mål. I övrigt skaffade jag mig några traditionsenliga blåsor på fötterna och ett något stelt och ömt vänsterknä, men det var ingenting som påverkade mig under själva loppet.
Avenyn och vidare
Som så många gånger förr var Avenyn till mål den motigaste biten, och de knappa två kilometrarna från Nordstan upp till Poseidon den motigaste biten av den biten. Men i år var det fel att ens tala om en svacka. Energin fanns där, vätskebalansen var under kontroll och jag hade inte ont någonstans. I brist på något konkret att bekymras av ägnade hjärnan helt enkelt en stund åt att oroa sig för att det skulle dyka upp en helt oförutsedd vägg att gå in i, men någonstans kring 18-kilometers-skylten lyckades jag skaka av mig även det påhittade bekymret.
Det bästa hejaropet
Där i trakten fick jag också den påhejning som betydde mest. Publiken var som vanligt hur bra som helst hela vägen (min favoritmusik var för övrigt DJ:n på Göta älv-bron) men där mot slutet hörde jag en väldigt liten barnröst säga "heja" precis när jag passerade. Det kändes nästan som en viskning jämfört med alla andra röster, och det gick rätt in i hjärtat. Du trodde kanske att ingen hörde, men jag gjorde det och det var det bästa hejaropet jag hört. Man måste inte skrika högst för att höras och göra skillnad.
Mål
Så dök målet upp. Jag fastnade lite bakom folk med andra tempon men kom loss och spurtade till och med lite inne på Slottskogsvallen. Den officiella klockan stannade på 1:35:44 och jag var nöjd på precis alla sätt. Nöjd med tiden, nöjd med känslan i kroppen, nöjd med hur jag tänkt och gjort … ja, nöjd med allt (utom kanske spårvagnarna då). Jag njöt en stund med Coca-cola och Snickers i solen innan jag började bli sval, drog på mig överdragsjacka och anträdde den långsamma men problemfria resan hem till den härliga duschen.
I skrivande stund - dagen efter - har jag en skön trötthet med lite träningsvärk, några blåsor och ett vänsterknä som känner sig lite stelt. Jag tror inte knäet hade klagat om det inte fått sig en mild törn när jag snubblade under Trailvarvet, så det känns väldigt mycket som det ska efter en bra halvmara.
Jag tror minsann det kan bli ett Göteborgsvarv 2018 också.