Jag har länge varit dålig på att anmäla mig till lopp. Efter Lejonbragden 2015 kände jag mer än på länge att jag fått det jag ville gjort i löpningsväg. Varken längre eller snabbare lockade som mål i sig. Det är förstås alltid roligt att prova på nya lopp och platser, men det i sig hade tydligen inte blivit starkt nog att fungera som drivkraft.
Följaktligen var vi långt in i 2016 innan jag tog tag i att försöka få en startplats i Göteborgsvarvet. Grejen var att jag på loppdagen 2015 kände ett oväntat stort sug att springa igen, så någonstans kände jag mig dels peppad på att springa igen, dels säker på att jag skulle känna mig lite besviken om jag inte sprang. Det som talade mot, och som fått mig att dra ut på anmälan, var att jag inte riktigt kände att ajg visste var jag hade mina ben. Av och till hade jag haft känningar i smalbenen som fick folk med koll och egen erfarenhet att brista ut "benhinneinflammation!" Därför hade jag tagit det lite lugnare och känt mig lite osäker inför varje löprunda på hur den skulle kännas, alltid med någon baktanke att det kanske skulle börja göra ont och krävas ett uppehåll. Att det sedan aldrig blivit ilsket varningsläge betydde naturligtvis ingenting för nojan.
Hur som helst, jag var sent ute men fick till slut definitivt tag på en startplats bara någon eller några veckor före loppet. I samma veva fick jag dessutom en startplats i Trailvarvet. Trailvarvet hölls tidigare i veckan och var en nyhet för året, ett tiokilometerslopp med start i Slottsskogen och sedan raka spåret upp genom Botaniska för en tur i Änggårdsbergen. Jag tänkte att det skulle bli ett bra sätt att känna av formen inför det stora varvet, plus att det var längesedan jag sprang på Änggårdsbergens alla roliga stigar.
Trailvarvet
Tänk dig Göteborgsvarvet, med en roligare och kortare bana, och samma proffsiga arrangemang med mycket färre deltagare. Det var Trailvarvet. Benen klagade inte en sekund och allt var bara härligt. Det lönade sig nog att ha sprungit en del i Änggårdsbergen tidigare, även om jag inte kunde själva banan kände jag igen det mesta och visste vad som var på gång när det gällde stigar, stenar, backar och rötter. Det blev en jätteskön löpupplevelse i ett riktigt trevligt lopp som jag gärna springer igen.
Det enda som oroar mig är att loppet mycket väl kan bli för stort redan nästa år. Banan var perfekt för antalet löpare (tror ungefär hälften av alla deltagare var löpare, övriga gick och märktes därför inte alls för oss som sprang), men blir det fler kan jag lätt se att loppet får samma känsla som när jag sprang Lidingöloppet: alldeles för trångt på en i grund och botten trevlig bana.
Göteborgsvarvet
När det väl blev dags för "stora" varvet kände jag mig fortfarande inte alls säker på vad jag skulle vänta mig av kroppen. Men när jag stod i min stargrupp - långt, långt bak i det totala fältet - kom jag in i den superfokuserade sinnesstämning jag mindes från mitt andra varv. Känslan av att vara laddad och att jag skulle springa om resten av världen fanns plötsligt där.
Sedan gick starten.
Jag lade mig i vänsterfilen och sprang om alla.
Det låter kaxigt, men är man van löpare, börjar långt bak och har en bra dag händer det ganska automatiskt. Visst, det var mycket folk hela tiden. Jag fick alltid navigera och råkade säkert knuffa till någon - förlåt! - men det var aldrig stopp. Och jag lyckades ju tydligen hålla mitt eget tempo ändå.
Faktum var att det blev min bästa löpupplevelse på väldigt länge. Det där magiska drivet, fokus och känslan att kroppen var helt med på noterna hela tiden. Allting bara … stämde, och det verkade vara samma sak för alla jäg kände som också sprang loppet. 2016 - ett bra göteborgsvarvsår helt enkelt.
Framåt … ?
Nej, jag har trots detta inte lyckats anmäla mig till något mer lopp - Göteborgsvarvet 2017 till exempel - än. Men vem vet, det kanske händer när som helst nu? Jag har inte haft en lika tydlig löpningssvacka som jag brukar under sommaren, det kanske är ett gott tecken?