Det var en gång en ung prins som hette Samuel.
Samuel inte haft en egen idé sedan han föddes. Han ville helst inte behöva ha några heller, om det gick att undvika. Han var ju menad att bli stor, berömd och framgångsrik. Alltså borde han få hoppa över alla jobbiga steg på vägen dit.
En kväll var Samuel var på väg till det kungliga biblioteket.
Inte för att han behövde det, han hade redan läst nästan alla böcker.
Eller ja, han hade betalat klasskamrater för att läsa dem och skriva en sammanfattning med ett betyg från ett till tre och högst fem ord om innehållet. Han hade kvalitetssäkrat genom stickprovskontroller som visade att många av klasskamraterna i alla fall läst bokens baksida innan de skrev.
Så, han behövde inte läsa böckerna igen. Men hans syster hade sagt åt honom att han borde gå dit, med svåra ord och meningar som ”Lite kultur skulle göra dig gott.” När Samuel hade påbörjat ett svar med orden ”Men effektiv altruism …” så hade pappa kungen bara skrattat och sagt åt honom att göra som hans syster sa.
Medan han funderade på hur världen gjorde honom orätt kom han allt djupare in i det labyrintlika biblioteket.
Plötsligt var han i en del av biblioteket där det var mörkare, dammigare, och rörigare än han någonsin sett tidigare.
Och där, i ett hörn, på en egen pedistal, under en dammig glaskupa och försedd med en mässingsskylt på vilken det stod "RÖR EJ" hittade han BOKEN.
Själva boken var försedd med ett stort hänglås, genomborrad av stora spikar, och hade dessutom en stor lapp på framsidan på vilken det stod "ÖPPNAS EJ". Längst ner på lappen fanns två signaturer: W och J Grimm.
Samuel tog boken under armen och sprang hela vägen tillbaka till sitt rum. På vägen snodde han med sig slottets största verktygslåda.
Att dra ut spikarna var enkelt men tröttsamt. Hänglåset fick han bort genom att helt enkelt klippa bort det mesta av bokens pärmar.
Det första Samuel såg i boken var ett kuvert förseglat med ett vaxsigill. På kuvertet stod ordet "Varning" skrivet med stora sirliga bokstäver.
Samuel slängde kuvertet åt sidan och lutade sig närmare boken. Kuvertet fladdrade obemärkt in i den öppna spisen och brann upp.
Den första boksidan var fylld av text, men den var också täckt av ett grått damm. Samuel lyfte boken och blåste på sidan, och plötsligt var luften full av det grå dammet. Det virvlade ut från mellan bokens alla sidor, förblindade honom och fick honom att hosta. Han sträckte sig efter sin förgyllda bägare läskeblask och tog en stor klunk men satte i halsen och spred en fontän av läskeblask i dammvirveln.
När han slutat hosta och kunde öppna ögonen igen var dammet borta. Framför honom stod en dammig liten figur - inte mer än hälften så lång som Samuel - och stirrade slugt på honom. Figuren hade grön fjällig hud och kläder som en gång varit fina och dyrbara men nu var slitna och täckta av grå lera i olika stadier av intorkning. Några droppar läskeblask letade sig längs figurens enormt långa näsa, och lämnade dammfria fåror bakom sig.
"Vem är du?" frågade Samuel.
Figurens ögon började lysa inifrån och den stirrade rakt in i Samuels ögon. Den öppnade munnen för att säga något, men kom plötsligt av sig. Glöden i ögonen slocknade och den rynkade pannan.
"Konstigt," sade den, "har du inga drömmar eller idéer?" "Min syster säger att jag inte haft någon egen idé sedan jag föddes", svarade Samuel. "Men det var faktiskt min egen idé att öppna din bok!" Han sträckte stolt på sig. Figuren blängde på honom. "Duktigt av dig. Kan jag få låna din systers idéer då?" frågade den sedan. "Jag kommer att torka och förvandlas till damm igen om jag inte får näring snart!" "Näring? Av idéer? Vad är du för något egentligen?" "Jag är dyngvätten! Om jag bara får näring kan jag skapa fina saker åt dig! Massor av saker!" "Va?" "Jag förvandlar drömmar och idéer till magisk dynga. Massor av dynga! Av den kan man göra vad som helst! Ge mig några drömmar så kan jag visa!" Samuel tyckte det lät lite för bra för att vara sant. Hans syster kunde säkert vara utan alla sina märkliga idéer ett tag. Då skulle han säkert slippa gå till biblioteket igen. "Okej, hon sover i rummet mittemot. Du för inte en massa oväsen va?" Dyngvätten lade handen på hjärtat. "Aldrig! Jag behöver bara få ögonkontakt, ska inte yttra ett ord!" "Då så …" Samuel ryckte på axlarna. Dyngvätten smet ut genom dörren och Samuel hörde systerns dörr försiktigt öppnas. Efter en hel evighet på en minut eller två stängdes systerns dörr. Dyngvätten vinglade in genom Samuels dörr och knuffade igen den bakom sig. Den såg ännu grönare ut än innan, och magen verkade svälla. "Aaah, det var länge sedan" mumlade dyngvätten. "Bra, kul att det smakade. Vad sa min syster?" "Åh, ingenting. Hon sitter mest och stirrar." Samuel tyckte det lät som en klar förbättring. Dyngvättens mage hade nu svällt tydligt. Det verkade bubbla under huden. "Vad kan du göra nu då?" frågade Samuel. "Har du en hink?" "Tjänstefolk har hin …" Dyngvätten spydde en kaskad av grå dynga på golvet. Dyngan forsade fram, och Samuel hoppade upp på sängen för att inte få sina prinstofflor förstörda. Efter tio sekunder avtog kaskaden. Dyngvätten rapade och torkade sig belåtet om munnen. Samuel höjde på ett ögonbryn. "Jag är inte övertygad än." Dyngvätten flinade och sträckte ut handen. En stor bubbla bildades i dyngan nedanför handen, och när den sprack stod ett förgyllt fat med bakelser på golvet där bubblan varit. "Vad sägs om det?" sa dyngvätten belåtet. "Jag kan skapa vad som helst!" "Vad som helst?" sa Samuel. "Eller ja, vad som helst baserat på något jag sett drömmar eller tankar om. Men det är mina helt egna skapelser på alla sätt!" "De ser väldigt mycket ut som bakelserna min syster brukar baka …" "Bara en slump!" svarade vätten snabbt. "Men med fler idéer från andra kan jag göra ännu bättre saker." Det förgyllda fatet hade börjat se lite rostigt ut i ena hörnet, och från en av bakelserna utsöndrades en tunn grön vätska. Både Samuel och vätten stirrade en sekund på fatet. "Bara ett mindre problem," sa vätten snabbt. "Med fler tankar kan det bara bli bättre! Och dessutom kan jag skapa nya så ofta du vill. Dynga är framtidens material!"
Samuel tyckte det lät bra. Äntligen någon nytta för honom med andras jobbiga idéer. Dessutom gillade han ändå inte bakelser.
"Så om vi bara kan skapa nog med dynga kan folk köpa den och skapa precis vad som helst av den?" "Precis, de behöver bara be om det!" "Hur kan vi skapa mer dynga?" "Vi behöver samla fler drömmar och idéer! Alla jag kan få fatt i! Och så kan vi späda ut dyngan så den räcker längre."
Givetvis litade inte Samuel blint på dyngvätten. Han gick raka vägen till Peter med den.
Peter var Samuels personlige rådgivare. Inombords var Peter ett själlöst monster från bortom tid och rum, men han hade en gång sett en bild av mänsklig värme i en flygplanstidning och därefter blivit övertygad om att han allena kunde visa mänskligheten rätt väg. Han höll kontakt med den mänskliga värmen genom att regelbundet dricka unga oskulders blod. Han var på alla sätt en utmärkt guide för en ung prins.
När Peter fick se dyngvätten dra fram bakelser ur dyngan blev han så uppspelt att han nästan fick färg i ansiktet. Han bad dyngvätten om tegelstenar, plankor, och marmor i olika dimensioner. Allting blev exakt de mått han bad om och både vägde mindre och var enklare att arbeta med än riktiga material. De höll visserligen inte för att faktiskt bygga någonting, men Peter var övertygad om att det skulle gå att lösa genom att samla in fler drömmar. Allt kunde gå så mycket snabbare än när man skaffade byggnadsmaterial på gammeldags vis - snart kunde alla bo i ett marmorpalats!
Peter skickade ut Samuel i världen. Alla måste få höra talas om dyngans möjligheter.
Samtidigt började Peter samla frivilliga för att samla … material till mer dynga.
Kung Markus
Samuel träffade kung Markus av kungariket Pseudo. Markus såg strålande ut. Människohuden han dragit över sin robotkropp satt ovanligt bra, och hans mungipor fastnade ganska sällan i konstiga vinklar. Markus såg omedelbart värdet i dynga. Folk flyttade till hans kungarike för att de trodde att de skulle umgås mer med sina vänner och träffa nya, men vad de egentligen ville - enligt kung Markus osvikliga efterforskningar - var att förses med en strid ström av saker som såg ut som om de var skapade av andra människor. Att ta bort det faktiska skapandet ur processen gjorde allt så mycket enklare, och vem skulle egentligen märka skillnaden?
Dessutom sålde Markus mer än gärna sina undersåtars drömmar och idéer. De hade faktiskt gett bort dem redan när de flyttade till landet och svor trohetseden - något de flesta fått göra genom att sätta sin signatur på ett pregament skrivet med osynligt bläck. Kvaliteten på drömmarna efter några år i kungariket var visserligen sådär, men kvantiteten fanns där. Markus startade dessutom snabbt ett forskningsprojekt för att sluta kretsloppet och kunna generera drömmar och idéer från dynga. Precis den sortens ambitiösa projekt som siare och trollkarlar i alla kungariken älskade att investera i. Kungarikets ekonomi fick sig ett uppsving så snart härolderna börjat sprida Markus kungörelser, och en stor del av pengarna flödade till Samuel för att få dynga nog för alla projekt.
Kung Timotej
Samuel reste också till fruktkungariket och träffade kung Timotej. Kung Timotej regerade från en tron fräst ur ett enda stycke borstad aluminium, under ett stort porträtt av Sankt Stefan. Sankt Stefan var enligt hovets lärde den siste som tänkt en originell tanke. Hans motto var ”tänk annorlunda”, vilket fick det att verka lite konstigt att fruktkungariket förnekade alla andras idéer.
Samuel hade tänkt att det skulle bli svårt att övertyga kung Timotej. Men Peter hade berättat att Timotej innan han blev kung hade uppfostrats och bildats till att vara bönräknare. Bönräknare var mycket noga med pengar och siffror. Samuel berättade att alla andra investerade i dynga, och att fruktkungariket snart skulle bli fattigt när ingen längre behövde köp odlad frukt. Kung Timotej var mycket angelägen att fruktkungarikets goda ekonomi skulle fortsätta, och att ingen skulle se honom eller kungariket som efter. Dessutom ville Timotej gärna ställa sig in över kungen över morotslandet intill fruktkungariket. Morotskungen föraktade alla typer av tänkande och skulle säkert uppskatta dynga och pengarna den skapade.
Kung Timotej undertecknade ett kontrakt Peter förberedd på ett ofantligt långt stycke pergament. Snart proklamerade fruktkungariket att man återuppfunnit dynga, och kallade det äppelmos.
Svindlande dynghöjder
Samuel fortsatte att resa runt i världen. Dyngbeställningarna vällde in. Snart hade Samuel och Peter byggt flera fabriker för att försöka tillgodose efterfrågan. Dyngfabrikerna såg imponerande och automatisa ut, men drevs i själva verket till stor del av slavarbetare bakom en vägg. De kallades givetvis inte för slavarbetare, de var kreationskonsulter. De fick bara inte bestämma värst mycket om hur och när de arbetade.
Innanför den respektingivande entrén fanns ett rum där mekaniska betjänter tog upp beställningar och betalning, och beställningarna levererades genom luckor. Bakom rummets inre vägg fanns enorma dyngkar ur vilka arbetare fiskade upp vad som beställts, men också ännu större salar där tusentals underbetalda konsulter bearbetade, spädde, och blandade om den koncentrerade dyngan från drömmar och idéer till ännu mer lättarbetade former. Tankar som hade för stor påverkan på slutprodukten ändrades eller slängdes bort, och idéer som Samuel, Peter, eller adeln inte gillade fick naturligtvis inte blandas i. Fabriken presenterades som automatisk och driven av vetenskap och magi, men i själva verket vad det mänskliga slavarbetet så stort att det hade varit enklare, snabbare, och billigare att helt enkelt skapa allting på gammaldags sätt. Men det hade ju tagit tid, och Samuel såg noga till att ingen fick en så dum idé som att faktiskt räkna på något. Räkna var något man var tvingad till förr i tiden.
De flesta idéer och drömmar tog dyngvätten från bardernas och konstnärernas kvarter. Eller importerades från arbetskraft i andra kungariken som inte var så viktiga. De som berövats sina drömmar blev aldrig riktigt sig själva efteråt, men världen blev mycket lugnare och det hade aldrig tidigare producerats så många statyer, sånger, eller längre böcker.
En mörk natt
En mörk kväll i oktober smög vätten som vanligt ut från dyngfabriken i jakt på färska drömmar. Massproduktion i all ära, färska barndrömmar gav även den mest utspädda dynga en ny stuns. Vätten fick gå en bra stund genom huvudstaden innan den fick någon vittring - de flesta som inte betalade för dynga hade redan skrivit kontrakt som gav deras drömmar till fabriken. Och de rika som hade råd hade för länge sedan slutat helt och hållet med både idéer och drömmar. Det var inte modernt.
I utkanten av staden, strax utanför stadsmurarna, fick vätten äntligen vittring. I ett solitt tvåvåningshus i en uppvuxen trädgård sken ett svagt ljus i ett fönster på bottenvåningen. Dyngvätten smög genom trädgården och slank in genom en kattlucka i köksdörren. Sedan gled den som en skugga genom köket och in i rummet med ljuset - ett barnrum fullt av leksaker och med en våningssäng längs ena väggen. I underslafen sov en flicka på kanske tre år lugnt. Dyngvätten tassade fram till sängkanten och ställde sig tätt intill det sovande barnet. Vättens ögon började lysa inifrån.
"Dyngvätten och dess 1047 partners vill ha tillgång till dina tankar och drömmar. Din integritet är viktig för dem …" mumlade vätten.
"Är du tandfén?" viskade en röst rakt in i vättens öra. Vätten hoppade högt, snurrade runt och stod öga mot öga med en mörkhårig flicka på kanske nio år. Vätten skulle precis skrika några väl valda paragrafer, men flickan höll upp ett finger framför munnen.
"Vi kan inte prata här, mamma och pappa vaknar," viskade flickan. "Kom så går vi till mammas keramikverkstad."
Vätten fann sig plötsligt ledd i handen ut genom köket och köksdörren, och in i en liten stuga i hörnet av trädgården full av keramik och allt som behövdes för att tillverka den. Vätten kände snålvattnet rinna, det här verkade vara ett hus där man hade gott om idéer att låna.
Vätten skulle precis öppna munnen, men flickan hann före. "Jag heter Siri," sade hon, "har du en peng till min syster?" "Eh … Jag tror du har blandat ihop mig med någon annan." Siri verkade inte värst nedslagen för det. "Du är dyngvätten va?" sa Siri. "Du tar folks idéer och förvandlar dem till sörja." "Jag gör det lättare att förverkliga dem! Jag sparar världen oändliga mängder ansträngning!" "Men det är ju roligt att göra saker själv. Ibland är det svårt förstås, men det brukar bli bättre senare." ”Allt är svårt om man försöker”, sa vätten. ”Mycket bättre att inte försöka. Skulle du inte vilja ha några stora tavlor hemma? De kan se ut hur som helst!” "Vi har mina teckningar på väggen", sa Siri. "Hemskt!" hojtade dyngvätten. "Ingen borde behöva teckna!" "Jag gillar det", sa Siri, "jag kan göra precis hur jag vill." "Det kan vi ändra på!" babblade dyngvätten glatt. "Kom och ge mig dina idéer! De slutar bekymra dig, och så kan du göra något produktivt med din tid istället. Som att bygga i dynga. Det blir aldrig omodernt eller tråkigt om man bara slutar tänka först." "Pappa säger att dynga är en förolämpning mot livet självt." "Ja, det kan väl hända," svarade dyngvätten vresigt, "men jag är ändå framtiden. Ingen blir rik på dina teckningar!" "Nej, men vi blir glada av dem."
Nu hade dyngvätten tröttnat. Den visade tänderna, vrålade ”DEMOKRATISERA KONSTEN!” och kastade sig mot Siri.
Siri hade dansat sedan hon lärde sig gå. Hon gled mjukt undan, och dyngvätten flög handlöst rakt in i keramikugnen. Siri stängde snabbt och noggrannt luckan och startade ugnen. Ett dämpat svärande hördes därinnifrån.
Siri insåg vad klockan var och vandrade glatt iväg mot huset, nynnande en melodi hon just hittat på.
Nästa morgon när Siri kom in i köket stod hennes mamma vid bordet och tittade fundersamt på den märkliga keramikfigur hon hittat i keramikugnen. "Siri, vet du något om den här?" "Vad är det för en ful figur mamma?" Siri gick fram till bordet. Dyngvätten hade stelnat i ett märkligt skrik. Den kunde inte röra en fena, men på något sätt tyckte Siri sig se hur ilskan sken genom de stela ögonen. "Jag vet inte", sa Siris mamma, "jag hittde den i ugnen nu på morgonen." "Bäst vi gömmer den innan Lisa får syn på den", sa Siri. "Mmm", sa hennes mamma, "man kan få mardrömmar av mindre." Hon baxade ut dyngvätten genom köksdörren och ställde den bredvid soptunnan.
Siri väntade till hennes föräldrar rusat iväg till sina jobb.
Sedan skred hon till verket med mammas hammare och stämjärn, glatt visslande.
Och sedan … ?
Ingen undrade vart statyn tagit vägen, och ingen märkte det finfördelade grus som blandade sig med rabatterna.
Samuel förstod aldrig varför dyngan slutade komma, eller varför alla blev så arga på honom för att de aldrig fick vad han lovat. Det var väl inte hans fel att de använt dyngan på fel sätt? Och folk hade faktiskt fått betalt för att jobba med dynga. Ja, inte de som fått sina idéer stulna förstås, men de räknades ju inte.
Ni kanske har hört att gamla sagor kan vara väldigt mörka, men den här slutar faktiskt ganska lyckligt. Samuel besökte bibliotekets mörkaste hörn fler gånger, och en vacker dag råkade han släppa ut en häxa bröderna Grimm låst in nästan lika noggrannt som dyngvätten. Häxan gödde Samuel i några veckor och lagade sedan till honom över öppen eld.
Domaren friade häxan på samtliga åtalspunkter och uttryckte i ett separat uttalande "Hur dum får man vara?"
Och så levde vi lyckliga i alla våra dagar.
För DU skulle väl aldrig förledas av en prins med en dyngvätte, eller hur?