Date: 2012-05-07 16:06:02 Created: 2012-05-07 12:02:40
Det var helt och hållet Martins fel.
Inte nog med att han ställde upp med sängplats och kom med glada tillrop före, under och efter loppet, han genomförde dessutom majoriteten av övertalningskampanjen som fick mig att delta.
Ja, och så var han förstås med och arrangerade hela härligheten på ett helt excellent sätt. Tusen tack till Martin,
och Helena
och Tanja
och Magnus
och alla andra som gjorde det hela till det klockrena evenemang det var.
Så, vad är då Lejonbragden, undrar kanske vän av ordning? Svaret är att Lejonbragden är och var Sveriges första hundrakilometerslopp. Det hölls fyra gånger under åttiotalet, och 2012 återuppstod loppet tack vare glada själar som Martin. Banan slingrar sig i en åtta genom nordöstra Lund med start- och målområdet vid Sparta och åttans midja.
Så, vad får någon att ge sig ut och springa hundra kilometer, undrar kanske vän av ordning? Svaret är att jag inte kan svara för egen del, för jag tyckte femtio räckte mer än väl. Till skillnad från på det glada åttiotalet gick det även bra att välja att springa Lejonbragden som femtiokilometerslopp, något som jag och femton andra löpare gjorde.
Så, vad får någon att ge sig ut och springa femtio kilometer, undrar kanske vän av ordning? Jag var inte alls säker på det goda i idén de första gångerna den lades fram för mig. Omkring tre mil i kuperad terräng hade jag sprungit en handfull gånger, men fem mil är ändå ganska mycket mer och det känns inte som att man skojar bort det faktum att det är asfalt heller. Maratonlopp har aldrig lockat mig speciellt heller, så vad fick egentligen mig intresserad på allvar? Jag tror att en viktig del var en känsla av att det inte var någon tävling. Det är förstås fånigt att tänka så, men maratonlopp är såpass vanliga och stora att jag tror att jag skulle ha svårt (åtminstone innan Lejonbragden) att springa ett utan att släpa med mig en onödig känsla av att jag på något sätt var pressad att tävla mot mig själv eller andra. Med ett litet och trevligt lopp som Lejonbragden och med en helt annan distans gjorde sådana känslor aldrig ens ett försök att dyka upp, utan loppet kändes alltid som ett peppande tillfälle att under välordnade former ge mig ut och prova hur det skulle kännas att springa riktigt långt. Helt enkelt allt positivt med ett organiserat långlopp utan några av de onödiga stress- och presskänslorna en tävling kan föra med sig. Så fort fem mil började kännas långt var det nog inte fel för psyket att veta att andra skulle springa dubbelt så långt heller. Och långt kändes det då och då, främst innan loppet och kanske som allra mest en vecka innan.
Jag egentligen inga ändringar i min normala löprutin inför loppet. Jag brukar springa ungefär varannan dag och fortsatte med det. Ungefär en månad innan sprang jag en långrunda som slutade på strax över tre mil, och den kanske blev lite längre än den blivit utan en bragd i sikte. Sista rundan, dryga milen i lugnt tempo, sprang jag på tisdagen och sedan var det vila och vettigt ätande som fick fokus. På fredagsmorgonen tog jag tåget till Lund och laddade upp med pizza till både lunch och kvällsmat. Till frukost på lördagen blev det frukt i stora lass och två stekta ägg ungefär två timmar innan starten klockan tio på förmiddagen. Jag kände mig lugn, sansad och peppad när jag bytte om och promenerade till starten. Punktlig och noggrann som alltid gav Martin oss några sista uppmuntrande ord och släppte iväg oss på tioslaget. Plötsligt hade jag börjat nagga de där femtio kilometrarna i kanten, ett steg i taget.
Min taktik var helt enkelt att hitta ett hållbart tempo, ta det lugnt och hela tiden känna att jag hade gott om energi kvar. Någon månad innan loppet hade jag sprungit en runda på dryga tre mil och då hittat ett tempo som kändes väldigt hållbart. Min förhoppning var att komma in i samma lunk under Lejonbragden, om jag gjorde det och fyllde på förråden ordentligt så kände jag mig ganska säker på att allt skulle gå och kännas väldigt bra. Jag sprang som vanligt med min Garminklocka och använde den för att under hela loppet hålla noggrann koll på pulsen, både för att märka tydligt om jag plötsligt drog på och för att inte fundera något över tiden. Tydligen fungerade det ganska bra, för jag funderade aldrig över min totaltid och såg att både mina kilometertider och framför allt min puls höll sig på riktigt jämna och fina nivåer loppet igenom.
Positivt tänkande är ganska mycket min grej, så redan efter fem kilometer kunde jag glädja mig åt att loppet redan var till tio procent klart! Jag tog lite att dricka, något sött och sprang glatt vidare. Bara fem kilometer senare den första milstolpen, och vips var det mindre än ett maratonlopp kvar! Efter två behagliga mil kunde jag tänka att jag var nere på distanser jag sprungit och klarat av förr, och allting gick fortfarande på ren löpglädje. Först under den tredje milen kom några få och milda osäkra tecken. Under andra halvan av varvet fick jag lite ömhetskänningar i knäet och började fundera över hur det kunde tänkas utveckla sig. Dessutom började pulsen någonstans här krypa uppåt så smått. Som svar försökte jag dra ner tempot ett snäpp, fokusera ännu mer på pulsen och på att ta så behagliga steg som möjligt. Knäet fortsatte att göra sig påmint en stund, men efter ett par kilometer verkade det i alla fall ha bestämt sig för att inte bli värre och ytterligare en stund senare hade det gått över helt. Under den fjärde milen började allt kännas riktigt bra igen. Målet kändes tydligt inom räckhåll och jag hittade massor av pepp för sista varvet. Jag fick till och med hålla igen lite för att inte släppa på energin för tidigt (för ta ut mig var fortfarande det sista jag ville göra). "Efter sista milpasseringen!", tänkte jag. I mål efter fyra mil erbjöds jag envetet pizza men tackade nej. Jag hade ju ett lopp att avsluta, sådan lyx kunde vänta till efteråt. Jag bestämde mig vid fyramilspasseringen för att inte stanna under sista milen, energiförråden kändes fullt tillräckliga och jag ville fokusera helt på springandet utan avbrott som jag brukar göra när jag är ute. Sista varvet startade med en ordentlig dunk av min tomma plastmugg i en soppåse, sedan var det totalfokus på mållinjen. Framför allt på andra halvan släppte jag på så mycket jag ville och kunde. Det var naturligtvis inte så mycket jämfört med en vanlig löprunda, men det kändes ändå väldigt bra efter en så lång sträcka. Jag hade till och med energi att spurta lite.
Och så var det över, lika plötsligt som det börjat och mycket enklare och snabbare än jag vågat hoppas.
Mat och dryck fanns i riklig mängd i målområdet. Dessutom fanns en vätskekontroll någonstans kring sjukilometersstrecket. Jag stannade aldrig på vätskekontrollen, eftersom målet passerades två gånger per varv kändes det fullt tillräckligt att fylla på förråden där. I vanliga fall äter eller dricker jag aldrig under mina löprundor oavsett distans, så jag var lite osäker på vad kroppen skulle tycka i längden. Under mina Göteborgsvarv har jag i alla fall provat både vatten och sportdryck, så jag visste i alla fall att magen kunde ta lite av endera utan problem. Hur som helst såg jag risken att få helt slut på energi som den största osäkerhetsfaktorn inför loppet, så jag såg till att följa experternas tips att äta och dricka lite vid varje stopp. Oftast blev det en kopp cola, kaffe eller sportdryck, någon bit sött (mandelmassa, chokladboll eller dammsugare) och kanske lite saltgurka. Till min stora glädje fungerade det väldigt bra, magen gav inte ett ljud av protest ifrån sig och kroppen kändes aldrig på väg att ge upp av energibrist. Med min ovana av energistopp kändes det ibland mer som om jag låg i omloppsbana kring ett fikabord än som ett långlopp. Ännu en faktor som på ett positivt sätt tog udden av känslan att vara ute på något galet långt kraftprov.
Stämningen på hela loppet var tydlig redan från start. Jag hade själv haft på känn att Lejonbragden skulle kännas väldigt lite som en tävling mellan personer och mycket mer som något var och en gjorde på sitt eget sätt och för sin egen skull. Vad jag inte riktigt räknat med var hur genomtrevlig, positiv och glad stämningen var inte bara mellan deltagare och funktionärer utan också mellan deltagare och mer eller mindre överraskade åskådare längs vägen. Det var gott om folk som både hejade och nyfiket kom med frågor om loppet. Banans utformning gjorde som sagt att vi löpare möttes på ett par sträckor, vilket var väldigt trevligt. Däremot var det mer sällan än jag väntat mig som jag kom ifatt eller blev passerad av någon, det var ofta så att jag inte såg eller hörde någon annan löpare på ganska långa sträckor. Jag hade trott innan att folks olika tempon på en bana med så många varv skulle göra att man passerade varandra med jämna mellanrum, men jag gissar att stoppen vid målet bidrog till att det hände såpass sällan.
Några rejäla blåsor och ett hyfsat skavsår - det var allt efter fem mil på asfalt i minimalistiska skor utan strumpor. Visst, hela höger stortå var i princip en blåsa, och trycket har med tiden gett mig en elegant blånagel, men det var ändå långt mindre än jag kunnat tänka mig. Inte fick jag någon brutal träningsvärk heller. Om det inte varit för blåsorna (kombinerade med lite onödigt åtsittande skor för tillfället) hade jag gått helt normal dagen efter. När väl trycket lättade var allt frid och fröjd igen.
Min första runda efter femmilen sprang jag torsdagen efter loppet. Den kändes … overklig, på flera sätt, allihop positiva. För det första var det lite overkligt att springa igen. För det andra kändes det nästan oseriöst kort med mindre än en mil. Som om det inte riktigt gick att ta på allvar. För det tredje gick det alldeles för lätt och skönt att springa snabbt (även om det inte på något sätt var maxhastighet). Så jag rusade (så kändes det) ett par kilometer i mild och ren overklighet och kom hem igen med en skönt somrig känsla och ett leende på läpparna.