Date: 2011-11-08 20:34:23 Created: 2011-11-08 15:34:14
Helt plötsligt var det november och dags för 2011 års upplaga av Finalloppet. Västsveriges ledande terränglopp som arrangörerna kallar det. Jag sprang de knappa nittion kilometrarna för första gången 2010 och tyckte det var en riktigt trevlig upplevelse, så jag var inte svårövertalad när det gällde att anmäla mig igen.
På det hela taget har det varit ett väldigt bra löpår för mig, framför allt under våren och försommaren. Sommaren och hösten har inte varit direkt dåliga, men det har varit si och så med både flyt och energi. Inför loppet hade jag därför ingen klar känsla för om jag var i bättre eller sämre form än året innan, och lika lite för vilket tempo jag skulle vilja springa i. Det som talade tydligast för en förbättring var helt enkelt att det skulle bli andra gången gillt, att ha lite känsla för banan i förväg brukar göra stor skillnad för mig. När dagen för loppet närmade sig infann det sig definitivt en viss energi och förväntan, känslor som absolut inte blev sämre av att vädret var ännu ett snäpp bättre än förra året. Dels var det lite varmare, dels hade det varit klart mindre regn (enligt vad jag minns i alla fall) veckorna innan loppet.
De två saker jag tydligt kände att jag kunde förbättra efter förra året var min startposition och min uppvärmning. För att börja med uppvärmningen gjorde jag väldigt lite av den förra året, och därför kändes det som om det tog ett bra tag innan kroppen fick upp ångan ordentligt. Den saken var enkel att förebygga i år med lite lätt jogging fram och tillbaka i väntan på start, och det skadade förstås inte att det var lite varmare i luften också. Värmen var inget problem alls under hela loppet. några enstaka gånger tänkte jag till och med att jag kunde haft kortbyxor. Som det var nu sprang jag i långa vindtäta byxor och kortärmad funktionströja.
När det gällde startpositionen ställde jag mig helt enkelt för långt fram i ett för bra startfält förra året. Resultatet var att jag blev omsprungen under i princip hela loppet, vilket ju varken var speciellt peppande för mig eller speciellt givande för andra löpare. Så i år ställde jag mig glatt mycket längre bak, gissningsvis i den sista femtedelen eller så av startfältet.
När starten gick visade det sig att jag kanske överkompenserat lite. Jag minns inga siffror, men jag vågar påstå att deltagarantalet var bra mycket större 2011 än 2010. De flesta nytillskotten verkar ha hört till kategorin glada och sansade amatörer. Snittempot var helt enkelt mycket lägre än förra året, och i en radikal omvändning mot 2010 sprang jag om folk under i princip hela loppet och framför allt under första halvan. Faktum var att det blev riktigt trångt i spåret de första kilometrarna. Det var inte utan att jag blev lite oroad för hur det skulle gå längre fram på banan, där stigarna både är smalare och som mest kuperade. Lyckligtvis hann fältet sprida ut sig innan dess, men om loppet blir större än så här tror jag att det behövs organiserade startgrupper framöver, annars kommer banan inte att kunna hantera antalet löpare på ett bra sätt.
Det blev alltså mycket kryssande i början, men förutom de första två-tre kilometrarna eller så kände jag ändå att jag kunde hålla mitt eget tempo på ett ganska bra sätt. Efter ungefär halva sträckan började det riktiga terrängpartiet av banan med smala stigar, stenar, rötter, mycket kupering och en och annan lerpöl. Precis som förra året lyckades jag undvika vurpor och tyckte hela partiet var riktigt trevligt och omväxlande mot min vanliga löpning på plattare underlag. När man väl kommer ut på planare mark igen efter ungefär tre kilometer går resten av loppet i ett nafs. Jag öste kanske på lite för mycket i ren glädje över att ha klarat av den jobbigaste biten, för de sista kilometrarna kände jag mig faktiskt lite matt, slog av en del på takten och kädne mig osäker på hur mycket ork jag egentligen hade kvar. Kroppen var lyckligtvis inte fullt så nojig som huvudet utan skötte sig bra hela vägen, det blev till och med lite tempohöjning och spurt på upploppet.
På det hela taget kändes hela loppet bättre än förra året på alla sätt. Det kändes som om jag hade bättre flyt, vädret var lite bättre och jag hade förstås bättre koll på banan. Därför blev jag lite överraskad av min tid när det visade sig att jag sprang fyra minuter (fem om man går efter den preliminära resultatlistan) långsammare än förra året. Så kan det gå.
Ett mycket trevligt lopp var det i alla fall även denna gång, och jag kan lätt tänka mig att det blir fler Finallopp för mig. Men blir det fler deltagare hoppas jag verkligen att de gör något smart åt starten, det kommer att behövas.