Date: 2011-05-23 19:33:04 Created: 2011-05-23 15:32:31
Plötsligt var det dags igen. Ett år svischade förbi och vips stod Göteborgsvarvet 2011 för dörren utan att någon egentligen tagit sig tid att förklara för mig hur det gått till.
Två saker skiljde min träning från tidigare år.
För det första började jag framåt vårkanten försöka variera mina sträckor och tempon mer aktivt. Jag har kommit in i rutinen att varannan gång springa kortare och snabbare, varannan gång längre och lugnare. Kort och snabbt har inneburit omkring fem kilometer i tempon som så sakteliga kryper neråt fyraminutersstrecket, medan längre och lugnare brukar betyda milen i Skatås i ett tempo strax över fyra och en halv minut per kilometer. Jag känner att jag har haft stor nytta av de korta rundorna, för de har fått mig att prova högre tempon och upptäcka att jag kan hålla dem mycket längre än jag trodde innan. Mitt största ”problem” har nog varit att hålla igen tempot på de längre rundorna, jag har ganska lätt för att börja tävla mot mig själv och pressa upp tempot även där vilket såklart förstör en del av variationen.
För det andra har jag sprungit rundor på 21 kilometer, eller mer, fler gånger under året än någon gång tidigare. Känslan att det är något speciellt och laddat med just en halvmara har nötts ner till i princip ingenting och jag känner mig ännu mer säker på hur kroppen känns och orkar med längre sträckor. (Jag har till och med, för första gången någonsin, börjat känna att ett Lidingölopp inte behöver vara helt oöverstigligt.)
Än en gång har jag lagt en del tid innan loppet på att fundera över vätskekontrollerna. Eftersom jag aldrig dricker när jag springer ”vanliga” rundor har jag ganska länge och allvarligt lekt med tanken att helt strunta i vätskekontrollerna även på Varvet om det inte blir någon extrem hetta.
Veckorna före Varvet har varit fullt fokuserade på andra saker, så det är lite av en glad överraskning när jag får syn på den nymålade blå linjen och känner löpsuget komma som på beställning dagarna före.
Årets varv påminner på många sätt om mitt andra, det blir ett lopp då allting hela tiden går lite lättare, snabbare och bättre än året innan. Vädret är mestadels soligt och fint, men inte i närheten av så varmt som året innan och det fläktar gott på broarna och andra ställen utan att bli för kallt.
På plats i min startgrupp hittar jag en hel del av samma fokus och energi som jag gjorde under mitt andra varv. Det här är min grej, det här är vad jag är bra på, det här är vad jag vill göra, nu kör vi. Eftersom jag förbättrat mig varje år har jag stadigt flyttats fram i startgrupperna. I år hamnar jag till min egen överraskning ända framme i 1B, och jag känner en viss osäkerhet huruvida jag verkligen platsar där eller ej. En skog av GPS-klockor blippar när högtalarna utannonserar att starten närmar sig.
Starten går, och jag kommer iväg bra. På det hela taget känns det som att jag ligger i rätt grupp, för de flesta verkar hålla tempon som påminner om mitt. Jag tillhör nog den långsammare halvan av gruppen, och tror att jag blir omsprungen något mer än jag springer om. Men, det är inte alls samma strida ström av passeringar som det var fråga om under Finalloppet, och det är ganska många löpare som jag ligger väldigt jämt med under stora delar av loppet.
Jag bestämmer mig i starten för att köra på att skippa alla vätskekontroller, och jag kör tveklöst på den linjen under första halvan av loppet. Allt flyter på och känns bra, men eftersom solen skiner och jag märker att jag blir tröttare allt eftersom börjar jag när Göta älv-bron närmar sig så smått fundera på att kanske dricka lite i alla fall. Sedan inser jag att jag med all sannorlikhet kommer att vara i mål innan någon vätska jag dricker nu hinner komma till nytta, så jag skjuter undan tanken igen och fokuserar på mitt tempo och känslan i kroppen. Jag känner mig lite varmare och mindre svettig än jag skulle vilja, men jag känner inget av den där tunga fysiska och mentala mattheten jag upplevde i värmen året innan. Möjligen sänker jag tempot något uppför Avenyn, men på det stora hela känner jag mig säker på att kunna hålla takten hela vägen i mål. Avenyn går också väldigt mycket lättare än förra året, och samma sak gäller för hela kvarvarande sträckan in i mål. Som en bonus blir jag siktad och påhejad av bekanta två gånger vilket naturligtvis ger en extra kick. När start- och målområdet dyker upp har jag inga problem att släppa på lite extra krafter och höja tempot in i mål (”spurta” känns ändå som en överdrift). Jag kommer i mål naturligt trött och väldigt nöjd och glad, och alla positiva känslor får sig en extra knuff när jag inser att jag kommit runt precis under min ”visionstid” på 90 minuter.
Att fortsätta springa Göteborgsvarvet känns självklart. Den stora frågan är hur länge jag kan och vill lägga tiden som behövs för att fortsätta förbättra mina resultat såhär. Jag försöker ju komma ihåg att springa för att må bra, inte för springandets och resultatens egen skull. Så någonstans lär det kännas rimligt att börja lugna ner sig.
Men det verkar inte vara riktigt än …