Date: 2010-11-08 21:45:34 Created: 2010-11-08 16:37:18
"Västsveriges ledande terränglopp" kallar sig Finalloppet. Loppet går av stapeln i november varje år och håller numera till i Skatås-Delsjöområdet. Den långa banan är på 18,8 kilometer över stig, spång, stock och sten (och en och annan snutt asfalt). Peppad av MAM, som alltid talat mycket varmt om loppet, och ett allmänt bra löpår anmälde jag mig till 2010 års upplaga.
De två större osäkerhetsfaktorerna innan loppet var för min del vädret och banprofilen. Ett lopp i terräng såpass sent på året kan ju lätt fyllas med såväl regn som hala löv, eller varför inte is och snö. Banprofilen i sin tur visade på ett lopp klart mer kuperat än de havsnivånära halvmaror jag sprungit tidigare. Lyckligtvis är milen i Skatås - min vanliga träningsrunda - lite mer i linje med loppet. Flytten till Göteborg måste ha gjort mig till en flera hundra procent backlöpare.
Inte för att jag faktiskt gick och oroade mig för varken banan eller vädret. Jag bestämde mig för att ta loppet precis som det kom och uppskatta det för vad det kunde tänkas bli.
Tävlingsdagen grydde klar och sval, så vädret kändes helt på min sida även om det regnat en del under veckan. Temperaturen kröp uppåt tio-elva grader i solen, så jag klädde mig långärmat och med långa byxor och tunna vantar. Sedan snörde jag på mig mina än så länge ganska rena och vita skor och cyklade mot starten.
Det var lite oorganiserat i starten, med löpare från alla grupper i det område precis vid startlinjen som var markerat för elitgruppen. Men det visade sig under loppet att löparna inte alls ställt sig för långt fram, snarare var det jag som utan problem hade kunnat stå mycket längre bak. Jag gjorde ett av mina bästa och jämnaste lopp i den här längdklassen, och jag blev omsprungen av folk under i princip hela loppet. Själv sprang jag om högst en handfull. I början trodde jag att jag skulle börja passera folk efter några kilometer, när jag kommit in i mitt tempo och de som gått ut för hårt började tröttna. Men Finalloppet är helt klart inget sådant lopp, här visste alla exakt vad de sysslade med.
Det var helt enkelt tur att jag hade min klocka så att jag insåg att jag faktiskt sprang riktigt bra, för annars hade jag nog börjat undra på allvar. Trots mycket mer terräng, backar och lera sprang jag snabbt (med mina egna mått), i jämnt tempo och utan att bli trött eller försöka hänga på folk i onödan.
Mitt enda riktiga misstag var att inte värma upp mer. Jag märkte direkt när starten gick att jag inte alls var så varm som jag borde och det tog en bra stund att få upp temperaturen. Jag vet ärligt talat inte om det påverkade min hastighet märkbart, men det hade absolut känts bättre fysiskt och mentalt med en varmare start. Alltid lär man sig något.
Hur var det då med terrängen? Jodå, den mest kuperade delen av banan var också den med flest spångar, stenar, rötter och mest lera. Det blir verkligen en helt annan typ av löpning när man får fokusera så hårt på underlaget och försöka planera sina steg för minsta möjliga antal klavertramp. Jag gillade det och lyckades undvika vurpor även om det blev ett och annat ganska kallt och blött steg. Med tanke på sluttiden lyckades jag hålla farten uppe även på de sträckorna, konstigt men trevligt nog. Och även på de sträckorna kom andra deltagare då och då glidande förbi i bra fart. Imponerande.
Man fick inget kaffe i målgången på Finalloppet, men väl plakett och en oundgänglig banan. Jag stannade inte kvar på plats speciellt länge utan såg till att komma hem och in i en varm dusch så snabbt som möjligt. Sedan blev det mat och vila för så gott som hela slanten resten av dagen, precis som det ska vara efter ett bra lopp.