Date: 2010-08-19 09:25:23 Created: 2010-08-19 05:25:17
Jag har alltid gillat att springa, sedan långt innan jag var vuxen nog att erkänna att jag gillade någon sport. De senaste fyra åren har jag försökt att springa varannan dag, och ofta lyckats ganska hyfsat. Det längsta jag sprungit är distanser kring en halvmara.
Det är härligt att så många människor springer numera, men det känns ändå som om det är en ganska polariserad idrott. Antingen gillar folk jag möter löpning väldigt mycket eller så kan man knappt tänka sig något värre.
I veckan stod jag i kö på Stadium för att hämta min nummerlapp för Midnattsloppet i Göteborg. Plötsligt började jag undra om en anledning att folk inte gillar löpning är att mycket av vad man ser och hör om sporten får den att verka svår och farlig. Vägen fram till nummerlappsutlämningen var kantad av vattenflaskor, sportstrumpor, smärtstillande sprayer, energidrycker, återhämtningsmedel och energibars. Gratistidningen som delades ut innehöll en lång text om vikten av att dricka tillräckligt mycket före, under och efter ett längre lopp.
Allt detta för ett lopp som på tio kilometer, i lätt och snabb terräng (storstad) och med start klockan tio en augustikväll.
Det kanske inte är så konstigt att min bekanta M som inte springer själv tycker att en löprunda på en mil låter mycket och jobbigt?
Jag har som sagt sprungit regelbundet i dryga fyra år, med upplägg helt efter eget huvud. Jag har inte hållit någon speciell kost. Jag har ofta gett mig ut direkt efter jobbet utan att äta innan. Jag har hittills aldrig haft vätska med mig på en vanlig runda (inklusive de gånger jag sprungit halvmaror på egen hand). Jag har inte bytt skor varje år. Ändå har jag blivit bättre och bättre hela tiden, sluppit vara skadad och mått väldigt bra på kuppen.
Magiskt, eller hur?
Med andra ord: jag vet att det är enkelt att springa. Jag törs säga att jag aldrig skulle komma ut och springa om det var svårt. Det är bara jag och mina skor. Att ta på sig dem och ge sig ut är allt som behövs. Man hittar ett tempo och tuffar runt en runda. Går det snabbt så går det, blir man trött sänker man tempot. Gör man så rullar kilometrarna på så länge man vill. Man dör inte av att inte dricka Gatorade varannan kilometer (snarare tvärt om skulle jag tro ...) om man inte känner att man verkligen behöver det. Man lever gott på att äta fullt normal mat före och efter att man sprungit. (Och oj så gott det smakar!)
Det kan man inte tro om man tittar in i en genomsnittlig sportaffär ... Jag har svårt att tänka mig att någon frestas att börja springa av sportens framtoning, det måste nog till eget initiativ och/eller att man känner sansade löpare själv.
Har löpning som sport ett framtoningsproblem? Vad tycker du?