Date: 2010-06-05 14:46:19 Created: 2010-06-05 10:38:57
Göteborgsvarvet 2010 är mitt tredje och mest välförberedda. Jag har sprungit något mer än inför förra året, och dessutom klart längre i snitt. Mina kilometertider har knaprats ner några snäpp och jag har inte ens haft några nojiga sjukdomskänningar veckan innan varvet. Förra året kom jag ju runt på knappa 1:44 och var extremt nöjd med det. I år är siktet inställt på att komma under 1:40 och jag känner mig säker på att klara det om inget väldigt oväntat inträffar.
Det enda osäkerhetsmoment som börjar segla upp dagarna före loppet är vädret. Det ser ut att bli ett klart varmare varv än de jag sprungit innan, och eftersom det varit en kall vinter och sval vår har jag inte mycket vana av att springa i värme. 2009 stannade jag bara på tre vätskestationer, men i år börjar jag planera för att stanna på fler. Eftersom jag hört att det tar ett tag (var det tjugo-trettio minuter som var tumregeln?) för intagen vätska att komma till nytta i kroppen stryker jag de sista stationerna ur planen. Och den allra första, strax innan Älvsborgsbron, brukar vara så välanvänd att jag hellre hoppar över den för att hålla lite rytm. Min grova plan blir till slut att använda så många som känns bra av de sju vätskestationerna från Älvsborgsbron till och med Nordstan.
Dagen börjar och fortsätter med så gott som strålande sol. Allt känns bra, från frukosten över det traditionella pastasalladsätandet till ombyte och inlämnande av saker. Jag är ganska tidigt inne i startområdet och står i princip i första ledet i min startgrupp. Humör, fokus och självförtroende är på topp.
Starten går och jag kommer iväg bra och känner att jag snabbt hittar ett bra tempo. Under sista halvåret har jag blivit mycket bättre på att titta på min pulsklocka, och under hela varvet håller jag ett öga på den för att se att jag inte tar i för mycket. Allting flyter på precis som jag hoppats genom Slottsskogen, upp och över Älvsborgsbron. Jag håller ett ganska högt tempo för att vara mig, 4:19 per kilometer i snitt under de första fem kilometrarna, men eftersom allt känns bra och pulsen också ligger fint fortsätter jag så.
Värme och sol är det verkligen gott om, men än så länge känner jag mig inte speciellt påverkad av dem. Men jag, som alla andra, håller mig i skuggan så fort chansen finns. På de här sträckorna är färre löpare på samma sträckor som jag i år än tidigare, så på många gator ligger vi allihop i den skugga som erbjuds på kanske en fjärdedel av gatan, eller på ena trottoaren medan båda körfälten är tomma.
Planenligt gör jag mitt första vätskeintag direkt efter Älvsborgsbron. Det blir en klunk vatten eller två och en lätt dusch med det som blir kvar i muggen. Precis som förra året håller jag mig till vatten på alla stationer, och jag tror att jag totalt dricker sex gånger istället för förra årets tre.
Första milen går som smort på 43:43, och det är inte förrän framåt Götaälvbron och Nordstan som jag börjar känna mig påverkad av värmen på allvar. Jag dricker lite en sista gång på vätskestationen vid Nordstan, och sedan börjar det kännas motigt på allvar. Hela Avenyn ska betas av utan någon skugga i sikte, jag känner mig riktigt varm i hela kroppen och den mentala energin går ner många nivåer. Det känns tungt på ungefär samma sätt som det gjorde under mitt första varv, även om jag litar mer på min egen kropp nu, håller ett högre tempo än då och inte börjar gå. Men känslan av motighet och att motivationen tryter är precis densamma, och under hela resten av loppet är mitt tempo mycket lugnare. Förmodligen var det precis rätt sak att göra eftersom värmen är tung och mängder av löpare visar sig ha brutit, men det är ändå frustrerande att se och känna hur tiden kryper iväg och plötsligt börja känna mig osäker på om jag ska klara min målsättning.
När Götaplatsen äntligen rundas kommer jag över på skuggsidan och får dessutom lite underbar nedförsbacke. Jag fokuserar nu ganska aktivt på att helt enkelt hålla igång när det går uppför och försöka springa återhämtande och lugnt så snart det går lite nerför och är skuggigt. Det känns som att någon ond människa smugit in en extra kilometer någonstans mellan 18 och 19, men jag segar mig ändå vidare mot målet och motstår frestelsen att gå.
Lite ny energi hittar jag nog på upploppet på Slottsskogsvallen, men det är verkligen inte mycket. När jag väl korsat mållinjen och blivit sprejad med härligt svalt vatten ett par gånger sjunker jag ihop längs kanten och hämtar andan en minut eller två innan jag orkar ta mig vidare. Matt på det här sättet har jag nog aldrig varit efter ett lopp, så det var nog extremt rätt att jag inte kunde eller ville försöka pressa mig mer.
Och tiden då? Jodå, klockan stannar på 1:37:03 och en snittid per kilometer på 4:37. Ett resultat jag bara blir mer och mer nöjd med ju längre dagen går. Jag klarade mina 1:40 trots allt! Och jag tog inte ut mig bortom all vett och sans. När jag reser mig och går mot inlämningen av tidtagningschipet har den sköna känslan av endorfiner efter avklarat Göteborgsvarv börjat infinna sig. Bananen, kaffet och kexchokladen är lika himmelskt goda som alltid och humöret är på topp när jag börjar promenera mot effektförvaringen i solskenet.
Två andra saker jag är nöjd med är att jag inte började gå någon gång (det hade nog bara dragit ner mig ännu mer) och att jag verkade lyckas få i mig en tillräcklig mängd vatten. Lite mer vatten (eller en svamp på svampstationen) mot slutet hade kanske varit skönt rent psykiskt, men samtidigt tror jag att ett brott i lunken på det stadiet kunde ha blivit rätt tungt i sig.