Date: 2010-03-27 17:29:37 Created: 2010-03-27 13:28:51
Kanske borde jag ha väntat.
Vilat, trygg i förvissningen att jag tog det säkra före det osäkra.
Man ska aldrig motionera med en infektion i kroppen, det är regeln.
Men jag orkade inte vänta längre. Ville inte vänta längre. Så jag gav mig ut. Ut i vårvädret. Kände våt barmark, smältande snö och glänsande isfläckar under sulorna. Fötter och ben extra lätta av hög temperatur och av att för det mesta kunna sättas ner var som helst utan risk. Andning som hängde med. Sjukdomskänslor som bortblåsta. Friheten i att ta sig fram och orka dit man vill. Det är för underbart att kunna röra sig som man vill, och att man kan komma dit helt för egen maskin oavsett var man börjar.
Du kanske inte förstår alls, men i så fall ska du veta att du också kan komma hit om du vill. Det är inget märkligt med att vara här eller vägen hit. Man bara tar ett steg i taget, och helt plötsligt vill man ta nya steg på vägen även när man inte kan eller borde.
Ibland vet jag precis vem jag är, vad jag kan och vad jag vill. I balans med mig själv och världen, i en stadig rörelse framåt.