Date: 2009-06-22 19:38:55 Created: 2009-06-20 10:36:37
Det här är inte vad löpning handlar om, men det är vad löpning kan vara när alla bitar faller på plats samtidigt.
2008 års göteborgsvarv var mitt första. Det gav blodad tand och en stark önskan att göra ännu bättre ifrån mig 2009. Den stora frågan var väl egentligen hur mycket jag skulle förbättra mig. För jag var väldigt säker på att jag skulle springa snabbare, förutsatt att inget drastiskt inträffade precis innan loppet. Under året sprang jag både mer, längre och snabbare än jag gjorde året före varvet 2008. Eftersom allt gått bra hela året drabbades jag naturligtvis av friskhetsnoja veckan innan loppet och kände efter sjukdomssymptom ett par gånger mer än nödvändigt. Trots det blev jag inte sjuk den här gången heller. Jag kom till starten i god tid och med en pastasallad i magen. Jag lyckades dessutom övervinna reflexen att klä mig varmt och valde att springa i t-shirt och shorts.
Eftersom jag sprang mitt första varv på köpt nummerlapp hamnar jag i bakre halvan av startfältet, i grupp tolv med en uppfriskande blandning fysiker, utrustningsnivåer och klädstilar. Medan jag står och väntar på start kommer jag in i ett extremt bra fokus och känner mig mer redo än någonsin att springa. Jag vet inte om jag känt mig så positivt laddad och självsäker inför en utmaning någon gång tidigare. Jag känner att det här är min grej, det här är vad jag är bra på och jag kommer att göra jättebra ifrån mig. Snart är vi framme vid startlinjen, skottet går och vi kommer iväg.
Eftersom det blev lite trångt flera gånger förra året, då jag startade i grupp fyra, har jag hållit nere mina förhoppningar på framkomligheten i loppets början. Jag har räknat med att behöva kryssa en hel del, men det går faktiskt riktigt bra hela tiden. Arrangörerna trycker på att man ska hålla till höger om man vill ta det lugnare och släppa förbi folk på vänsterkanten. Jag ligger till vänster under så gott som hela loppet. Visst behöver jag navigera en hel del, men jag känner ändå att jag i stort kan hålla ett tempo jag trivs med. Dessutom är det rätt peppande att hela tiden ta sig förbi folk.
Ända sedan förra varvet har jag känt att det kommer att göra stor skillnad att ha sprungit en gång innan, och det stämmer precis så bra som jag trodde. Att veta precis vad som kommer och hur mycket jag har passerat gör en väldigt skillnad mentalt. Men kanske ännu viktigare är att jag redan tidigt märker att det går lättare än förra året. Jag känner mig väldigt säker på mitt tempo och min ork, och jag ser att jag utan problem håller ett jämt tempo som är högre än förra året.
Innan loppet funderade jag en hel del fram och tillbaka vad gällde vätskekontroller. Ju närmare varvet jag kom desto mer lutade jag åt att hoppa över fler om jag inte kände väldigt starkt att de behövdes. Sagt och gjort, till slut blir det tre stopp med vanligt vatten och inga alls med sportdryck, energitabletter eller svampar. Även känslan att jag tryggt kan hoppa över tempostörande vätskestopp blir en kick i sig.
Första halvan av loppet har gått lätt och snabbt. Jag hade tänkt att jag kanske skulle nå grupper som springer mer i mitt eget tempo med tiden, men jag fortsätter att springa om folk över Göta älv-bron och vidare uppåt Avenyn. När jag närmar mig Götaplatsen och rundar Poseidon spelar ett band en rockversion av Let me entertain you. Jag tror aldrig jag haft en större löparkick, hela kroppen är i perfekt fas och jag känner att jag kan springa ifrån hela världen. Alla slutkilometrar som var så jobbiga förra året går på ett kick. Jag spurtar till och med på upploppet och känner mig bäst i världen när jag kommer i mål på 1:43:44. Förra året var jag precis över min "nöjd"-gräns, i år är jag en bra bit in i "toknöjd"-biten av skalan.
Och sedan får jag färska jordgubbar också. Och min bror gör sitt första varv på en markant bättre tid än min första. Snacka om bra år!
Anmälan är redan gjord för nästa år, men jag har inga ambitioner/illusioner att förbättra mig med tjugo minuter en gång till ...