Date: 2009-03-29 12:19:18 Created: 2009-03-29 08:14:27
Telefonens larm väcker mig alldeles för tidigt efter en alldeles för kort natts sömn.
Medan jag rullar över på sidan och öppnar ögonen hinner jag gå från att tro att jag är hemma i sängen till att inse att jag är i ett litet hotellrum med en soffa som andas skidsemesterstuga och ett badrum som har badkar men också mosaikmönster med brunt som huvudsaklig färg. Gårdagen var bra på de flesta sätt, men den började väldigt tidigt, slutade ganska sent efter en dos öl och vin och sömnen blev förvånansvärt dålig. Jag hade väntat mig något ... djupare och mer återställande.
Nåja, jag är trött men inte värre än att jag kan få saker gjorda, och jag har lyckligtvis inget överdrivet krävande på schemat. Jag rakar mig och tar en dusch i mitt sensuella badrum innan jag vandrar ner till frukosten.
Jag passerar receptionen och kommer in i den ganska tomma matsalen. Kvinnan bakom disken säger inget till mig, men jag säger å andra sidan inget heller, min hjärna är fokuserad på frukost.
Och kaffe.
Det är mer personal än gäster i rörelse, men det säger inte så mycket och gör mig absolut ingenting. Vårsolen letar sig in genom fönstren, en TV rullar morgonprogram på sansad volym och jag har gott om tid på mig. Jag komponerar ihop en försvarlig portion yoghurt, frukt och müsli, kompletterar med två snygga smörgåsar, ägg och en kopp kaffe. Jag slår mig ner med utsikt över entrén. En man ägnar sig åt att putsa fönster och andra glasytor medan jag äter, läser min e-post, fyller på mitt kaffe och läser nyheter.
Klockan har hunnit bli sju och mitt pass har pågått en timme. Vi har inte många gäster, och av de vi har är det bevisligen inte många som orkat ta sig upp än. Solen skiner in genom receptionens fönster och får mig mest att tänka på hur många timmar det är kvar innan jag kan gå. Då har det säkert hunnit bli molnigt igen.
En yngre man kommer ned, går in i matsalen och börjar ta frukost. Han ser oförskämt pigg och smal ut (han kom förstås ned via trapporna också), säkert en sån typ som gick och lade sig prick nio och tycker att en mils löpning i uppförsbacke klockan sex är en bra start på dagen. Lätt för honom, som inte har min kropp att bära på.
Jag upptäcker att jag backat några steg in i skuggan bakom disken och flyttar mig framåt igen. Komma här och förstöra mitt humör sådär. Man kan bli trött för mindre.
Jag tror bestämt det får bli pizza ikväll, så blir ungarna glada också Och cola. Man kanske skulle unna sig att köpa riktig cola istället för light, jag kan unna mig lite socker efter jobbet ...
Solen lyser in genom receptionens fönster och får mig för en sekund att tänka på kaféet där min far och hans vänner brukade träffas på väg till och från sina jobb eller helgböner. Morgonsol som värmer men ännu inte blivit så het att man bara vill dåsa i skuggan, kvällssol, slingor av tobak, ljudet av tekoppar och diskussioner ...
Solen visar dessutom tydligt att jag gör ett bra jobb, skillnaden mellan de rutor jag putsat och de jag har kvar gör mig belåten. Det här är inte jobbet jag drömt om, men inte desto mindre är det värt att göra ordentligt.
Plötsligt dyker min fru upp i mitt huvud, glad över mitt nya jobb och den utbildning hon snart ska påbörja. Jag tar mig an nästa ruta, ler för mig själv och hör svenska hälsningsfraser rulla förbi i huvudet. Någon gång ska jag lyckas förstå hur min dotter kan få till alla märkliga tonfall så lekande lätt när min egen tunga snubblar. Något kanske de gör rätt i skolorna häromkring.
Fast hemspråket är hon minsann inget vidare på ...
Klockan har redan passerat halv åtta när jag kommer ner till receptionen. Jag snubblar nästan över en fönsterputsare som verkar helt blind för gäster som behöver komma fram och hör mig för i receptionen om taxibilar innan jag skyndar in i matsalen för att se om det finns något ätbart innan det är dags att rusa.
Det är inte mycket som jag kan titta på utan att känna magen protestera, men det är ju ungefär som det brukar såhär dags. En ordentlig kopp svart kaffe och en liten croissant får det bli.
Försöker fokusera tankarna på dagens möten, men de lyckas inte riktigt få fäste. Jag kan klara dem på rutin i vilket fall som helst. Skilsmässan dyker upp för en sekund men fastnar inte den heller.
Ett passerat kapitel, vi var ändå inte menade för varandra.
Dessutom fick jag behålla bilen, och jag har ju hittat en lägenhet som kan bli något riktigt bra om jag bara får tid för den.
Chefen passerar min inre syn, det är i alla fall någon som inte har några fåniga anmärkningar på mig. Jag kan mitt jobb bättre än de flesta, så enkelt är det. Någon gång ska jag väl dra ner, men det verkar alltid finnas något nytt runt hörnet och dessutom lyckas pengarna alltid gå åt oavsett hur snabbt de kommer in ...
Shit, dags för den där taxin! En halv kopp kaffe blev det.