Man ska sluta på topp, och det har verkligen 2010-talets upplaga av Lejonbragden gjort. Idag tillkännagav man att årets lopp blev det sista i den här upplagan, med dörren öppen för framtida arrangörer att plocka upp stafettpinnen. Jag har sprungit alla fyra loppen och vill tacka arrangörerna för ett fantastiskt jobb med vad som måste vara världens trevligaste ultralopp. Tack vare Lejonbragden (med en extra bläng specifikt riktad mot Martin) har jag sprungit både längre och bättre än jag någonsin kunnat gissa.
I början av april 2012 hade jag aldrig sprungit längre än dryga tre mil. I skrivande stund sommaren 2015 har jag sprungit fem mil två gånger, tio mil två gånger och känner mig inte det minsta främmande för att prova på liknande distanser fler gånger.
Men sträckorna är ändå det minst viktiga med Lejonbragden, upplevelsen är det som spelar någon roll. Den lilla och personliga skalan kombinerad med uppmärksamhet på varenda detalj som gjorde att jag och alla andra bara behövde dyka upp och springa. Lejonbragden är just nu hela min erfarenhet av ultralopp. Bragden har gett mig bilden och känlsan av ultralöpning som socialt, okomplicerat, trevligt och nära nog familjärt och avslappnat. Helt enkelt något man gör i goda vänners lag i sin egen takt. Bättre än så kan det väl knappast bli?
Så, stort tack Magnus, Martin och alla andra! Ni har gjort Lejonbragden 2012-2015 till en fantastisk upplevelse!