Göteborgsvarvet 2008

Date: 2009-06-20 14:34:31 Created: null

Före

Göteborgsvarvet 2008. Mitt första lopp under organiserade former och min längsta löpsträcka hittills. Jag bestämmer mig för att springa det någon gång under hösten 2007, under glada tillrop från alla håll. Trots det lyckas jag missa sista anmälningsdatum, så mitt livs första Göteborgsvarv får gå av stapeln under artistnamn. Bättre det än att inte springa alls.

Start- och målområdet för påminner mig om en orienteringstävling, helt enkelt för att det är den sorts tävlingsevenemang jag, i egenskap av familjemedlem till deltagare, sett mest av. Den stora grusplanen med mobila toaletter längs båda långsidorna gör ett varaktigt intryck. Lyckligtvis är det på grund av ljudet, inte lukten eller utseendet. När man står mitt på planen har man ljudet av plastdörrar som stängs överallt omkring sig, som om någon spelade ett jättestort whack-a-mole, eller som någon sorts ljud- och rytmbaserat pussel som väntar på att lösas.

Inför startskottet

Inför loppet har jag känt en viss oro för hur det ska kännas att börja springa. Min träning är jag ganska nöjd med, men jag har varit småsjuk under veckan innan loppet. Min största oro den sista veckan har därför varit att antingen inte kunna starta eller att jag ska börja må dåligt under loppet. Jag är relativt varmt klädd och går in för att inte pressa mig för hårt, båda delarna mer eller mindre utslag av sjukdomsoron men klädseln mer än energiransoneringen. Jag brukar aldrig ha några som helst problem att få upp och hålla värmen, men jag vill inte ta några risker. Min "nöjd"-tid är "strax över två timmar" och jag blir riktigt toknöjd om jag kommer i mål på mindre än två timmar.

De första kilometrarna

Mitt viktigaste intryck av de första kilometrarna: det går ju bra! Jag hostade till ett par gånger i början, men annars har inga sjukdomsantydningar märkts av. Det är massor av folk överallt, men ingen extrem trängsel. Det flyter på bra och jag kan navigera mig fram mellan de jag kommer ifatt. Jag slås av tanken att om jag tycker alla andra beter sig bra så kanske det är jag som beter mig sämst i omgivningen. Jag känner mig inte trött, och klockan visar att jag springer i mitt normala tempo (och det trots att jag inte är van att navigera mellan så mycket folk), strax över fem minuter per kilometer.

Vätskekontrollerna är inte heller så tidsödande som jag fått förväntningar på. Jag tar en halv mugg vatten på den första. Glada (?) studenter (?) försöker locka löpare att bryta och ta en öl istället. Vid foten av Älvsborgsbron spelar ett tält Chumbawambas Tubthumping, och det känns så rätt det bara kan bli.

Det är en helt ny och lite speciell känsla att springa bland så enormt mycket folk. Jag hade en mental bild av att det skulle vara tätt i början och sedan tunnas ut under loppets gång, men med så många löpare både före och efter blir det naturligtvis aldrig så. Alltid finns det gott om folk att passera, alltid är det gott om folk som passerar mig. Mängder av ryggtavlor med olika budskap kommer och går. Ljudet av tusentals löparfötter skapar en speciell ljudbild. Vad påminner det egentligen om? Jag är osäker.

Halvvägs!

Jag har till min glädje upptäckt att jag både gillar sportdrycken och att min mage inte känns skvalpig eller dåligt påverkad av den. Strax efter halvvägspunkten står en ensam man från ett taxibolag med högtalare och inspelad musik som enda sällskap. Han lyckas stå helt ensam i ett skuggigt hörn och ändå heja med totalt äkta energi. Jag imponeras och låter mig peppas. (Skulle det vara så att han bara låtsas vara motiverad hejare är det nästan ännu mer imponerande.) Passerar också privatpersoner som delar ut russin, jag tar inga men de glädjer mig ändå. Göteborgsvarvet har verkligen bra publik, den saken är klar.

Klockan visar att jag sprungit på i jämnt tempo första halvan av loppet. Visst har det gått långsammare här och där, men jag känner mig i form och ganska säker på att kunna hålla samma tempo hela vägen. Det verkar inte helt omöjligt att komma i mål på två timmar, eller till och med krypa under det om jag orkar ta i lite mot slutet. Men först och främst siktar jag på att fortsätta i samma tempo och inte ta ut mig.

Slutet närmar sig

Efter Göta älv-bron och på väg mot och uppför Avenyn börjar det kännas jobbigare. Sträckan från Avenyns början till målgången är en enda lång mental uppförsbacke där det bara blir längre och längre mellan kilometerskyltarna. Jag har inte ont någonstans och det är inget direkt fel på andningen, utan det är någon sorts lurig djup trötthet som gör mig sugen på att slå av på tempot och gå. Jag tror att vetskapen att jag aldrig sprungit riktigt såhär långt innan kombineras med en rädlsa att orken ska ta slut. Och när jag drar ner på tempot tar naturligtvis varje kilometer längre tid vilket spär på känslan av seghet och rädslan att ta slut. Ju långsammare jag springer desto längre tid måste jag ju orka.

Någon kilometer efter Avenyn går jag en bit uppför en backe. Det känns både bra och dåligt. Bra för att jag inte gör några dumma försök att pressa mig själv, dåligt för att jag alltid har som mål att springa hela vägen och för att det ger ytterligare känsla av att det går långsamt. I de sista backarna mot målgången går jag ytterligare en ganska lång bit. Jag är lite förvånad att jag inte får någon mental kick alls mot slutet, trots att jag vet hur kort det är kvar, trots ivrigt hejande publik, och trots att jag inte känner mig nära att ta slut varken i muskler eller andning. Men det går faktiskt bra ihop med hur jag brukar fungera, första gången jag springer en ny sträcka (och speciellt om den är längre än vanligt) brukar jag faktiskt vara väldigt fokuserad på att komma i mål utan att ta slut och hushålla ordentligt med krafterna. På senare varv brukar det vara en helt annan sak, då vet jag ju exakt vad jag har framför mig och det är inte ovanligt att jag spurtar lite. Att vara omgiven av tjugotusen löpare och en massa glad publik gör tydligen ingen skillnad i det fallet.

Mål!

Jag rycker i alla fall upp mig och springer den sista halvkilometern eller så in på stadion och i mål. Den officiella klockan stannar på 2:02:36, och jag kan inte låta bli att känna att jag kunde ha kommit under två timmar om jag bara tagit mig samman och inte gått de där bitarna. Samtidigt var det nog väldigt rätt att gå, för strax efter att jag lämnat målområdet får jag flimmerskotom och känner mig smått illamående på vägen tillbaka till hotellet. Dryck, vila och några snabba alvedon räcker som tur är för att jag ska känna mig mänsklig resten av kvällen. Jag hade garanterat inte varit en gladare människa om jag kommit i mål på 1:59:59 och mått mycket sämre på kuppen.

Mot Sherwoodskogen!

2009 springer jag under eget namn, och då vet jag precis hur jag ska göra!